Konsten att veta när det är dags att säga stopp

 

När du läser det här har det gått en tid sen jag tog beslutet. Jag vet inte om det har sjunkit in riktigt än, kanske har det bara börjat bli okej eller kanske känns det lika konstigt som det gör just nu. Men i dag, just nu, är allt färskt och tårarna kommer lika okontrollerat som svenskt sommarväder. 

Idag är dagen min hockeykarriär officiellt är slut. 

Det är många tankar och timmar som har gått kring det här under en längre tid. Jag har nog känt det länge men inte velat inse och lyssna på signalerna som kroppen just nu skriker ut. 

2016 slutade jag som fotbollstränare och alla andra uppdrag jag hade. Jag jobbade färre % och hade ”bara” min egna domarkarriär kvar. Den gången klarade jag att inte springa in i den berömda ”väggen” men näsan nuddade och det tog en lång tid innan det kändes ok igen. Handen på hjärtat så blev det aldrig riktigt bra, jag bromsade nog bara farten och nu har jag om möjligt kommit ännu närmre den där väggen.

Jag har fattat många beslut under min karriär, närmare 135 000 om jag ska följa statistiken, men det här är utan tvekan det största och svåraste beslutet jag har tagit. Samtidigt är det det viktigaste och enklaste beslutet jag har tagit. När jag nu på riktigt, kanske för första gången, lyssnar på kroppen så inser jag vad jag måste göra.  

Hur känns det? Hur mår du? Just nu vet jag inte, jag har ingen aning. Men det är okej att inte veta just nu. Det är ändå en 10 årig relation som brutits.  

 

Tack för att jag fick vara en del av den finaste av familjer. Tack till alla kollegor och domar instruktörer som har funnits med från början till slut eller bara för en match eller två. Som pushat mig när det behövts och stöttat när det behövts. 

 Tack till alla spelare och ledare som gjort att jag måste vara på tårna under matchens samtliga sekunder och fansen som gjort att jag fått uppleva inramningar som endast kan upplevas som magi.

Tack till hockeyn som jag utvecklat mig till den personen jag är. 

Nu börjar en ny vardag. En vardag där jag inte är ” Gabriella Grahn, hockeydomaren”, utan bara jag. Just nu vet inte jag vart det kommer landa, men det kan bli intressant. Jag har varit involverad inom någon sorts idrott sen jag var 6år gammal. Så tanken om framtiden skrämmer skiten ur mig om jag ska vara helt ärlig, fast på ett positivt sätt. Samma känsla som jag hade när jag började med hockeyn. 

Och den resan blev ju ganska trevlig trotts allt.

Kommentera här: