Slutspelet är här!

 

 

Dagarna rullar på och nu är vi inne på årets andra månad. Med det betyder det också att vi går in i sista fasen på säsongen. Slutspelet drar igång i morgon och för min del innebär det LHF/MSSK mot AIK. Slutspelet som i år avgörs i bäst av 5, i samtliga omgångar från kvartsfinal till SM-Final. Dessutom slumpas straffläggningen vid oavgjort resultat efter 60 minuters spel. Utan i stället ska isen spolas, spel 5-5 och Sudden Death.

Februari månad betyder också att det (redan) har gått ett år sedan OS äventyret var igång för fullt. Helt sjukt att tiden sprungit iväg! Dagen till ära så jag har gjort en intervju i P4 Norrbotten, den intervjun hittar ni här. (Spola fram till 3:00:00 om du inte vill lyssna på hela sändningen.)

 

 (Bilden lånad från P4 Norrbottens Instagram)

 

Nu stänger vi säsongen och blickar mot nästa!

Nu har det gått ett tag sen säsongen avslutades och jag kom hem från Pyeongchang. Våren har tagit fart och gatorna håller på att sopas rena. 

Jag har ingen aning vart jag ens ska börja men jag tänkte försöka summera både säsongen men även den OS period som varit. Det har minst sagt varit en berg och dalbana, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det är 4 år det handlar om. Stay with me, så får vi se vart det barkar av.

 
2014 åkte jag på min första A-turnering. För er som inte vet så finns det flera divisioner även på den internationella scenen. Så det är betydligt fler VM turneringar att bli uttagen till än den ni kan se på TV. Fram till 2014 hade jag bara varit på lägre rankade turneringar. Men 2014 fick jag förtroendet att åka ner till Budapest för JVM. 21 bast, packade jag väskorna och mötte sen upp Virre i Stockholm för avfärd mot Ungern. Turneringen rullade på och för min del slutade den med en semifinal mellan Kanada och Ryssland.
Året efter blev det dags att kliva upp på den stora scenen på riktigt. Jag, Virre och Timpa blev alla tre uttagna att åka till Malmö. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick veta. Jag hade verkligen inte förväntat mig att få åka. Även om jag gjort bra ifrån min på tidigare turneringar så finns det betydligt fler äldre och mer rutinerade domare att ta ut till turneringen. 

Om jag inte minns fel var det en torsdagskväll och jag skulle döma en flickmatch i fotboll. Precis innan jag skulle gå ut på planen och matchen skulle börja får jag ett SMS som frågade om jag hör att vi tre tydligen skulle vara uttagna. Att någon tidning hade läckt att vi hade tre representanter på Dam VM, vilket aldrig tidigare hänt. Innan jag ens hann fundera så var jag tvungen blåsa igång  matchen. Försöka hålla fokus och döma färdigt matchen för att sen komma in i omklädningsrummet, kolla telefonen och se ett gäng missade samtal från tidningar och vår domarchef. Domarchefen var den första jag ringde och han hade inte fått ryktena bekräftade än så vi skulle bara ha is i magen. Morgonen efter får jag samtalet att det var dags för Dam VM. Att säga att jag blev chockad, är nog ett understatement. Men turneringen närmade sig och den här gången slutade med en relegation round.

 
2016 kom och beskedet att jag skulle på mitt första riktiga Kanada  uppdag kom på mailen (tidigare har jag varit över och dömt den Kanadensiska ligan över en helg). VM turneringar är alltid en stor grej och mycket grejs runt om. Men att komma till hockeyns hemland, var nått helt annat och atmosfären runt om turneringen var nästan magisk. Efter nästan 2 veckors resande och turneringen närmade sig sitt slutskede fick jag förtroendet att (som blev min sista match i turneringen) döma semifinalen mellan Kanada och Finland.  
2017 var det dags för VM i USA och min första gång i landet. Vi reste till Plymouth, som inte är allt för långt från Detroit. Likt Kanada som är det en annan atmosfär runt turneringarna. Det var här jag hade min första VM final.
 

OS i Peyongchang var en upplevelse som ni kunnat läsa tidigare och jag tänker inte gå in så mycket på den turneringen då ni nyligen kunnat läsa om mina tankar kring den. Scrolla ner om ni vill läsa igen.

 
Cirka 4 år har gått sen jag gjorde min första A-pool turnering och nu sitter jag här i slutet av ännu en säsong och har dömt ett OS. Som det allt annat i livet så har det gått i vågor. För oss som inte är heltidsanställda gäller det att balansera alla pusselbitar. Jobb, hockey, vänner, familj och andra aktiviteter ska passas in i ekorrhjulet. 

För två år sen var jag involverad i FK, tränare i fotboll och hockey för att inte glömma min egna satsning på hockey utöver jobb och ”vardag” med allt vad det innebär. Tillslut kom jag till en punkt där dygnets timmar inte räckte till och efter att ha ångat på höll jag på att springa in med huvudet först i väggen utan att ens märka det själv. Som tur var hade jag en mamma som tog tag i det och fick mig att inse att det inte kunde rulla på som det gjorde. Men det är svårt att se att det blir för mycket när man håller på med det man tycker är roligt. För när man är där så ser man bara den energin det ger och inte hur mycket energi det faktiskt tar i det långa loppet. Hur tråkigt det än var att säga bort allt så ser jag att det var rätt beslut. Det är fortfarande svårt att säga nej till saker och jag har lärt mig att känna av signalerna och faktiskt försöka lyssna på dom, även om det är svårt ibland.

 
Ännu en säsong av avbockad och efter den här säsongen så är det tyvärr dags att säga hej då till Timglas som avslutar sin karriär. Det kommer vara tråkigt att inte ha henne vid sin sida på isen. 

Under helgen som varit blev samtliga OS domare med respektive bjudna till Stockholm för att först se Sverige-Ryssland under Sweden Hockey Games och under första pausen få ett diplom för våra prestationer under OS. Senare gick vi till Himlen för (en fantastisk) middag.

 (Foto:Bildbyrån)
("Idolkort" som delades ut i domarmontern under SHG.)
Nu väntar en sommar med försäsongsträning inför nästa säsong och vad framtiden kommer att innehålla kommer ni att få ta del av senare. 

PyeongChang - Vad händer efter att man fått leva sin dröm? (Del 2.)

 
Någonstans känns det som att jag måste nämna hysterin kring Korea. Damlaget som slog ihop Nord och Sydkorea till ett lag och hejjarklacken från Nordkorea med 200st. kloner. 

Innan turneringen började kom nyheten om att Nord och Sydkorea skulle slå ihop och delta som ett lag i damturneringen under OS. Enligt volontärer och andra som arbetade runt arrangemanget var damhockeyn och speedskating dom två stora eventen. Det fick vi också bekräftat inför första matchen då det stod människor längs gatorna och massvis med poliser som skyddade så att folkmassan inte skulle pressa sig ut på gatan. Det var bra tryck i hallen oavsett ställning och Nordkorea skickade 200 tjejer som satt i olika grupper och stöttade det koreanska laget.  

 
 
Många har kommenterat det på sociala medier och tyckt att det är en kul grej att det koreograferade hejandet har fått stor spridning. Mestadels positivt men även endel negativt. Även om allt utåt skulle verka som guld och gröna skogar så är jag tveksam om hur det verkligen var bakom väggarna. Innan turneringen hade ena sidan av laget velat ha två olika omklädningsrum, två vakter per spelare för spelare från Nordkorea. Spelare som inte får prata med varandra och halva laget bor på en skepp. Samma halva som inte får använda telefonen som samtliga atleter får under spelet och det är samma halva som inte får gå fritt i hallen. Hejjarklacken som sitter i samlad skara med en vakt på varje sida för att ingen ska smita eller för att någon annan ska attackera.

Jag kan hålla med om att det kan se lite kul ut när hejarklacken drar igång och synkroniserar alla rörelser. Men jag får en dålig magkänsla som jag verkligen hoppas är fel. Majoriteten av befolkningen verkar positiva till att presidenten ska träffa diktatorn för att ”prata framtid”. Om det är för att människor är rädda och inte vill ha krig eller om dom faktiskt vill ha ett samarbete vet jag inte. Det kan givetvis vara delade meningar men jag har svårt att se hur det samarbetet skulle fungera. 

Jag tycker det är obehagligt hur man kan ha en sån kontroll över människor. Att styra eller manipulera andra människor så att dom inte vågar göra något av egen vilja. Att man kan skapa så enorma klyftor mellan två länder som en gång varit ett. Att sydkoreaner som för första gången ser nordkoreaner inte vågar titta dom i ögonen utan hellre tittar ner på golvet. Jag kan har fel, men jag har väldigt svårt att se hur man ska släppa den kontrollen och visa befolkningen hur omvärlden faktiskt ser ut. Eller från andra sidan, ta kontrollen över dom som sett det är utanför Koreas gränser. Sen kan jag inte släppa vad som faktiskt händer med dom Nordkoreaner som nu har sett omvärlden. Vad kommer hända med dom? Och kanske framför allt, vad försegår i deras huvud? Frågor måste uppstå efter att ha sett hur människor går fritt, ha olika frisyrer och annan musik. Eller är man så hjärntvättad att man inte tänker på hur olika det är eller man kanske inte vågar? 

 
Turneringen fortsatte och nu var vi inne i den vanliga lunken. Sättningen för slutspelet kom och för mig innebar det kvartsfinal mellan OAR och Schweiz. Fler dagar gick och vi fick sättningen för 5:e-6:e matchen mellan Schweiz-Japan. Alla tre svenskar skulle få döma tillsammans vilket aldrig tidigare hänt på internationell is. Vi fick en ”Honorary Swede” från Frankrike. Det visade sig senare att det var den sista matchen i turneringen för tre av oss, men känslan som fanns inom teamet hela matchen igenom var bland det bästa jag varit med om. Och det är lite det som räddar både hjärta och hjärna med besvikelsen efter turneringen. Vi avslutade på bästa möjliga sätt, det räckte inte längre, några andra var helt enkelt bättre. 

Nu på hemmaplan är första arbetsdagen gjord och allt är tvättat och klart. Det är med blandade känslor som jag tänker tillbaka på turneringen när jag sammanfattar allt. Många tankar som jag tror kommer bli klara med tiden, framför allt när säsongen är slut och man kan släppa allt fokus från vad som ligger framför. Säsongen är ju faktiskt inte klar, vi har den roligaste delen kvar i SDHL. Slutspelet. Så om du frågar mig nu hur det känns när man fått leva sin dröm så kan jag inte riktigt svara än. För berg och dalbanan som går varje dag under turneringen är också i stort. Samma känslor som byggs upp inför turneringen, fullt fokus efteråt och sen när man kommer hem finns det bara en tomhet. En rejäl urladdning några dagar, ladda om batterierna och sen rullar karusellen igen.